Har dom senaste dagarna funderat över att man "alltid planerar för morgondagen och lever inte idag". Det är så himla sant att man nästan bli rädd. Varje dag går ut på att förbereda och planera så att allt rullar på dagen efter. Jag har gärna hela veckan färdigplanerad. Nu är jag av den natur att jag VILL ha det planerat - för jag inbillar mig att jag mår bäst av det och att alla i min familj mår bra av det. Det är kanske inte så... Jag planerar ju för att jag ska få tid över till att "bara vara". Men det känns inte som att jag får den tiden ändå.
Hm...
Jag är också sådan att jag vill "hinna-med-så-mycket-som-möjligt-på-kort-tid". Igår körde jag direkt från jobbet till innebandyn för att plocka upp Wille, byta om till fotbollskläder på honom, köra till fotbollsträningen, duschade Wille, lagade mat tillsammans med Staffan, under tiden gratängen stod i ugnen så körde jag mitt styrkepass.. (hål i huvudet?), käkade middag, körde till Ica och handlade lite, satte mig i soffan och började läsa min älskade Lantlivs-tidning och somnade... så klart! Puh, varför är det så här?
Kanske jag bara ska ta dagen som den kommer?
Klarar jag det?
Eh... nä, det gör jag inte. Så idag kör jag direkt till stallet från jobbet, så att jag hinner med lite extramys och trevligheter där :). Bäst att spinna medan kaffet är varmt... eller hur det nu var hehehe.
Är du en planerare eller tar du dagen som den kommer?
Kram Eva
Jag VAR en planerare. När barnen bodde hemma.
SvaraRaderaNu lever jag efter principen - vad händer idag?!
Ibland händer massor, ibland händer inget!
Fast visst har jag saker inbokade. Men jag har också lärt mig att jag kan boka av. Om jag inte orkar :)
Superskönt!
Kram
Nja, visst planerar jag, annars skulle det inte funka, men inte varje timme!
SvaraRaderaDet bästa är när jag har lediga dagar utan något inplanerat, Love it!! De är inte så många, ska lära mej att ha flera såna oplanerade dagar! Carpe diem- som det så fint heter :)